Ensamhet

02.10.2016 kl. 20:00

Jag hatar att jag skriver om det här för jag vet att det finns personer där ute som jag inte vill att skall läsa. Sådana som kanske förstår för bra vad jag menar och sådana som kan använda det emot mig. Men jag orkar inte heller lägga all sorg över min pojkvän och familj. Ibland bara orkar man inte vara en sådan börda och just nu känns det här som det enda sättet att få ut allt. Så nu skriver jag om det här.

Jag är ensam.

Ja där sade jag det. De förbjudna orden i ett samhälle som dagens. Ett samhälle där stora kompiskretsar, vilda utekvällar och mysiga filmkvällar med fem personer nerklämda i samma soffa ses som ett måste. Ett samhälle som jag tydligen har hamnat helt utanför.

Hela mitt liv har jag tyckt om att få göra saker på egen hand. Samtidigt som jag älskar att vara ensam så hatar jag det. Jag vet att just jag är bäst på uppgifter jag sätter igång med och då får ingen störa. Jag har ockå enklast att vara kreativ då ingen kommer med invändningar. Men jag lever aldrig det där vilda galna ungdomslivet. Jag har inte en massa roliga insideskämt som jag kan dra med vem som helst. Jag sitter inte in på sena natten och har de där fantastiska diskussionerna om livet, Coca Colas ursprung, bästa programmen på TV och allt det där hos någon kompis. Förra nyåret satt jag faktiskt ensam i min soffa och såg på raketerna innan jag gick och lade mig. Samtidigt var det enda jag blev påmind om överallt på Facebook, Instagram och Snapchat att alla andra hade roligt och fick skrika GOTT NYTT ÅR i kör samtidigt som de avfyrade en champagnekork. Där satt jag i soffan och raketernas ljud blev allt avlägsnare.

Att vara ensam är så fel i dagens värld att du anses vara konstig om du är det. De flesta människor runt mig vet nog knappast att det är så för mig. Jag kan ha lätt för att dra skämt och lätta på stämningen men det är ett faktum att jag är otroligt ensam. Mina roliga fyllehistorier är till största delen från tiden då jag var omyndig. Mina galnaste påhitt som kunde ha slutat hur illa som helst är väl från samma tid. Sedan hände det alltför mycket dåligt som jag inte ens i ord kan förklara. Jag blev så besviken på så många människor och jag fick verkligen en kniv instucken i mig. En kniv av hat och förnedring. En kniv som skulle orsaka otroligt stor social fobi och rädsla för livet. Den här kniven var en följd av år av instängd sorg och utanförskap. Ni vet när man egentligen är en del av något större men samtidigt aldrig är tillräckligt accepterad. Man tror att man är omgiven av allt och alla men egentligen är det bara en tävling man mot man. Och sedan kommer kniven. Sedan kommer droppen. Och man bara ger upp för att man innerst inne varit så himla trött så himla länge.

Det som hände förändrade mig totalt. Från att ha varit självsäker i varje steg jag tog gick jag till att få panikattacker av endast tanken att gå någonstans var jag kunde bli påmind om det som hänt. Jag började gömma mig och stänga in mig. Jag raderade alla minnen jag kunde och suddade ut den perioden för gott. Varje gång jag rörde mig på områden där jag var i riskzonen tittade jag mig förskräckt omkring och försökte övertyga mig själv om att jag var trygg här även om det inte kändes så. Det kändes som att jag konstant trippade på tårna. När som helst skulle det kunna hända. När som helst skulle de kunna stå där, med blickarna fulla av förakt och hat. När som helst. Det var bara en tidsfråga.

Att ha social fobi innebär att man bara inte vågar. Man tror att man kommer att göra bort sig, att man kommer att vara tråkig och att de kommer att tala illa om en. Man tror att man aldrig kommer att vara tillräckligt bra för det var man aldrig förr heller. Man tror att allt det som skadade en kommer att skada igen. Man blir liten. Pyttepytteliten.

Jag har inte någon aning om hur jag skall ta mig ur det här. Folk säger att jag skall kliva ur min bekvämlighetszon och bara våga. Men vet ni vad? Det är så mycket lättare sagt än gjort. Det är lätt att tro att jag bara skall gå fram till första bästa och säga att hej, jag är så himla ensam, kan du rädda mig. Det är lätt att tro att jag skall anmäla mig till en massa roliga händelser och kurser. Ja, kanske jag till och med gör det. Men när jag väl är där kan jag inte. Allt som är jag säger stopp. Allt som är jag stretar emot. Jag kan inte för jag vet inte hur man gör. Jag kan inte för det finns ingen annan som fattar.

Ingen.

För i dagens värld får man inte vara ensam.

 

Kommentarer (8)
Trillade över din blogg av misstag. Vilket fint inlägg. Hela vårt samhälle är uppbyggt kring det heliga sociala livet och vikten av att uppleva och dokumentera sitt fantastiskt händelserika liv. Tycker det är den största ångestgeneratorn som finns, utan tvekan. För mig är det nog inte riktgt som för dig. Jag känner mer att jag är omgiven av folk men ändå är så ensam. Ingen bryr sig på riktigt liksom.

Anonymous02.10.16 kl. 23:07
Det är också en hemsk känsla, när man egentligen inte är ensam men ändå känner sig så. Jag var där förut och det var därför jag valde att ta farväl av personer som inte fick mig att känna mig viktig. Men då kom den fysiska ensamheten i stället.. vet inte vad som är värre. Kram!
03.10.16 10:35
Trillade över din blogg av misstag. Vilket fint inlägg. Hela vårt samhälle är uppbyggt kring det heliga sociala livet och vikten av att uppleva och dokumentera sitt fantastiskt händelserika liv. Tycker det är den största ångestgeneratorn som finns, utan tvekan. För mig är det nog inte riktgt som för dig. Jag känner mer att jag är omgiven av folk men ändå är så ensam. Ingen bryr sig på riktigt liksom.
199x02.10.16 kl. 23:08
Hej. jag hittade din blogg i förrgår och har sedan dess spenderat min fritid på att läsa nästan alla inlägg. jag är så glad att din blogg finns! den är underbar! och handlar om zerowaste! och åbo! och är på svenska! trodde knappast mina ögon att denna kombination finns! jag är finlandssvensk och bor i åbo och min finska är typ på nollnivå. där har vi det. detta är min ensamhet. i en stad där alla kan finska och ett land där nästan allt funkar på finska kan man bli sååå ensam. nu säger säkert någon att detta inte stämmer. man får ju faktiskt svensk betjäning på apteket och akademiska bokhandeln typ. och jovisst, alla kan engelska. MEN DET ÄR INTE SAMMA SAK. (har försökt lista ut hur reko fungerar till exempel, marknaden du skrev om i ett inlägg och vet faktiskt inte). det jag menar är: det finns många som är ensamma. olika situationer gör en ensam och det är så svårt att ta sej ur dethär. jag känner med dej och hoppas att du hittar en lösning att ta dej ut ur det. ifall du någon gång söker någon du vill prata zero-wase med, så lägg gärna upp det på bloggen. jag är säker på att du får många svar, och jag själv skulle vara den första att träffas på en kaffe och prata zerowaste i timtal. allt i allt: tack för en härlig blogg, du gör så mycket större skillnad än du tror! jag är så glad att du finns!
wannabe-zerowaste02.10.16 kl. 23:37
Haha alltså den här kommentaren :D<3333 Blir så glad och skrattar högt. TACK. Och visst är man ju mycket ensammare som finlandssvensk. Även om jag klarar mig utmärkt på finska har jag inga finskspråkiga vänner och känner att tröskeln är för hög för att skaffa sådana. Men.. man måste jobba på att ta sig ur det här dagligen. Nångång löser det sig:) Och just det: en ZW-träff kunde ju vara hur rolig som helst :D
03.10.16 10:37
Vad tuff du är! Alla skulle inte klara av att skriva en sådan text. Vänner och ett aktivt socialt liv är något man gärna visar upp, i varje fall i sociala medier. Det är inte många gånger som jag sett en status, jag känner mig ensam, trots att det är hur vanligt som helst. Jag har själv alltid sökt mig till ensamhet och behöver det men har även djupare vänrelationer som varit ett stort stöd när tex. förhållanden avslutats. Att smalltalka med halvbekanta kan ännu vara jobbigt, kanske för att det blir så "ytligt" då. Det går att hitta nya vänner ännu som vuxen och kanske sådana som liknar mer dig själv, som delar samma värden och respekterar dig. Du verkar vara en härligt målmedveten person med bra idéer :)
Riina03.10.16 kl. 17:22
Tack för din fina kommentar<3 ja, ensamhet är nog inte något man ser på sociala medier precis.. vilket är så fel! För ensamhet är väl mycket vanligare än man tror (även om jag typ hela tiden tänker att jag är den enda i hela världen som är ensam haha). Och ibland är ju ensamhet skönt! Det är skönt att inte behöva vara någon till lags och att bara få vara just jag just nu. Men så de stunder man inte vill vara det blir det jobbigare. Och absolut kan man hitta vänner i vuxenålder! Jobbar hårt på att komma andra närmare:) tack<3
04.10.16 13:13
*applåderar detta inlägg*
Matilda03.10.16 kl. 19:40
tackar och bockar <33
04.10.16 13:13
Jag känner verkligen igen mig i ditt inlägg. Är själv nyinflyttad till huvudstaden där jag känner nästan igen och har många gånger funderat på hur svårt det är att lära känna och få nya vänner i vuxenålder! Du kunde ordna en zero-waste bloggträff för introvertabloggläsare å andra intresserade ;-)
Malin03.10.16 kl. 19:59
Jag känner mig mer ensam i grupp än när jag är ensam på riktigt. Det är ju väldigt individuellt. Men jag trodde länge att jag skulle må bättre om jag också fick en massa kompisar, hängde i grupp och allt det där du skriver om. Dela minnen med andra och minnas och skratta. Så jag kunde tvinga mig till att umgås i grupp men mådde inte alls bra av det. Nu förstår jag varför jag inte trivs i större sällskap och nu vet jag att en massa kompisar inte är vad jag behöver för att må bra. Utan att jag kan må bra genom andra saker och några få riktigt nära vänner. I större grupper blir det bara för mycket. Nu kan jag också uppskatta ensamtid på ett annat sätt än förr och njuter. Jag har en man som förstår mig för han tycker lika som mig om ensamhet och att umgås i grupp (det var en kompis som fick ihop oss annars hade vi nog aldrig träffats). Att ha någon som förstår är himla viktigt så förstår dig precis i att känna sig ensam i hela ensamgrejen! Hoppas du kan hitta ett sätt som gör att du känner dig mindre ensam. Ingen ska behöva känna sig ensam. Kram!
Milla04.10.16 kl. 12:28
Det känns bra att läsa det här för då känns det inte längre som att man är "konstig" för att man är ensam. Jag tror ibland att jag inte ens skulle lida av ensamhet så mycket om det inte var för att förväntningarna att man har megamånga vänner är så vanliga. skulle ingen säga varken ut eller in skulle jag kanske inte se ensamheten som ett problem.. Och visst är det bra att ha hittat en likadan partner! Jag och min pojkvän hade båda väldigt många vänner när vi blev tillsammans men pga det jag skriver om knivar (symboliskt) här i inlägget, har jag sagt hejdå till de flesta av dem. Så nu är min pojkvän fortfarande väldigt social medan jag inte är lika mycket det, men egentligen hjälper det mig att träffa fler människor via honom.. så även denna olikhet kan vara bra ibland:) tack fr din fina kommentar<3
04.10.16 13:16
Julle min bulle!
Först och främst: du vet att jag är usel på att läsa bloggar, och alltså inte heller läser din så superofta (sorry för det) MEN sitter (*står, har ett högt skrivbord på kontoret, hur najss???!!!) och läser din blogg just nu och ville bara säga att du ÄR roligast.
För det andra: flyttar tillbaka till åbo i januari, sen ska vi hänga - jookos kookos? (och jag har heller aldrig varit den med de stora kompisgängen, det vet du ju?!)
Pålle06.10.16 kl. 13:16





Julia Degerth
Grön i Åbo

Jag är en finlandssvensk 23-årig blivande samhällspedagog med planer att ca rädda världen. På bloggen kan du bl.a. läsa om mitt liv utan avfall och olika ekotips, men också tankar om livet och sådär. 

Kontakt: groniabo@gmail.com

 

Alla bilder är mina om inte annat nämns.

Jag håller också Zero Waste-föreläsningar på begäran.

 

A blog about the Zero Waste lifestyle, written by a 23 year old Swedish speaking Finn living in Turku/Åbo, Finland. The blog's name is Grön i Åbo, which means "Green in Turku".

The most popular categories, click on them:

 

Follow me on Instagram!

Like me on Facebook!

Kategorier

Senaste kommentarer